7.Ibland tar det stopp

March18

Som eventuella läsare insett, tar det ibland stopp. Det är i detta skede som man allt som oftast brukar överge en idé eller bli galen för att det inte går att komma vidare just nu. Lite så har det varit i det här fallet. När jag gått omkring och grunnat på den här historien så har jag börjat tvivla. Inte på att det går att göra en bra historia av det, inte för att det saknas uppslag eller fantasi, utan mer för att karaktärerna växer, deras bakgrundshistoria blir allt djupare och hur jag än vrider och vänder på det får jag känslan att potentiella läsare i framtiden helt enkelt blir lurade på konfekten om det skall pressas samman i ett projekt. Dagligen står jag och tittar på anslagstavlan för att hitta utvägar.

sv

 

Skisser till kapitel efter kapitel där något bara måste gömma sig. Är historien ett bokprojekt eller kanske rentav tre? Ibland kan jag tänka att den psykiskt sjuke 12-åringen Görel behöver så mycket mer plats än i nuvarande skiss. Vad kopplar henne samman med Clara? Med Joel? Desto mer jag funderar över detta, desto mer sjunker jag ner i de ursprungliga karaktärernas historia, i deras plågsamma historik. Det har inte tagit stopp, det tar bara tid att göra en research i ett material som inte ännu finns.

 

6.Andra kapitlet och funderingar kring en ny soffgrupp

January20

I andra kapitlet är det tänkt att man för första gången får träffa Clara och Gerald. Hur beskriver man lämpligast deras relation, lite av vilka karaktärsdrag personerna har?

Jag drog mig till minnes en historia som en av mina vänner berättade. Om hur han en morgon blivit hårt ansatt av sin sambo om en ny soffgrupp trots att paret nyligen redan betalat runt tjugofem tusen kronor för en som inte hade många månader på nacken. När han beskrev sin sambos utbrott den där morgonen tyckte jag det fanns så mycket som inte sades. Hennes version fick jag aldrig höra och med det i åtanke så nyttjade jag historien till den första scenen med mitt eget par:

2:1 Clara och Gerald sitter mitt emot varandra vid frukostbordet. Gerald tuggar på sitt rostade bröd som han håller med höger hand och bläddrar i Dagens Nyheter med den andra. Clara sitter och petar på sin tallrik med äggröra, avokado och bacon och blänger på Gerald. Tänker att livet måste vara så mycket mer än så här. Plockar upp sin iPhone, bara någon vecka gammal. Tittar på Facebook, växlar till Instagram, suckar och säger sedan:

– Jossan och Niklas har köpt ny soffa.

Gerald tittar inte ens upp från tidningen.

– Borde inte vi köpa en ny soffa?

Gerald lyfter blicken och sänker den ner i tidningen igen.

– Men hörde du vad jag sa eller?

Gerald suckar och lägger ned kanten av det som återstår av det rostade brödet.

– Vi köpte en för två månader sedan

Clara lägger benen i kors, och låter telefonen som hon håller i sin högra hand slå mot hakan upprepade gånger med en sammandragen min.

– Alltså jag är trött på den där soffan!

– Köp en ny då för fan. Jag skiter väl i soffor.

Jävla miffo tänker Clara och fortsätter att blänga på honom.

– Du, säger Gerald utdraget och trycker på sin mobiltelefon. Ikväll.. ska vi gå på den där italienska bistron DN skrev om i helgen?

Clara tänker fortfarande att Gerald är ett jävla miffo men minns att dom bestämt middag med Henry och Nettan.”

Jag försöker alltså redan i det första mötet enkelt förmedla ett antal saker. Att relationen är aningen ansträngd, att det råder en viss tristess i förhållandet och hur sociala medier har stor inverkan på människors liv. Mer än man kanske vill erkänna. Egentligen handlar det inte alls om en soffa för Claras del, undermedvetet är det antagligen Gerald hon vill byta ut. Det finns en irritation att bygga vidare på i historien. Just i den här scenen sitter jag som bäst och funderar över olika saker. Vad händer om Gerald lägger ifrån sig tidningen och säger “Självklart köper vi en ny soffa” eller att Clara plötsligt slänger att glas färskpressad juice mot Gerald. Förvisso skulle det bli mer dramatik i scenen, men grundtanken är att det sakta skall eskalera och förklaringen till Claras irritation kommer som en förklaring i hennes tankar på väg till sitt arbete strax efter frukosten. När jag själv tänker mig den här scenen så faller det sig naturligt på något sätt att köket är övervägande vitt, det finns svarta och silveraktiga detaljer, men i övrigt är väldigt sparsamt inrett. Behövs sådana detaljer i texten eller skapar var och en sin egen bild av rummet?

Category: Romanprojektet

5.Att börja skriva – En inledande skiss

January16

Eftersom jag hade en ganska grov bild av handlingen i den här historien, började jag skissa på hur det skulle kunna se ut. För att riktigt komma igång stolpade jag upp kapitel med fyra scener under varje tänkt kapitel. Efter några timmars funderande och klottrande var det första resultatet 21 kapitel x 4 scener, 84 olika avsnitt/passager som på något sätt skulle ha ett sammanhang. Inledningsvis var jag ganska nöjd. Jag testade idén på personer i min närhet och responsen var bättre än förväntat. a8

Med den här tekniken att strukturera upp skrivandet kände jag mig mycket taggad att komma igång och skriva. Jag hade ju mer eller mindre ett “enkelt schema” att följa. Men istället så läste jag sidorna om och om igen, hela tiden dök det upp saker som jag genast noterade under eller på sidan av varje textavsnitt. Återkommande detaljer som jag tänkte smyga in och överraska tänkta läsare med i framtiden. Karaktärerna började även få personligheter, särdrag och efter ett par dagars arbete avskydde jag redan karaktären Gerald så mycket att jag omedvetet började planera för hur jag skulle kunna göra honom så illa det bara gick. Det var en skön känsla att upptäcka det här. Skapandet av något som Frankensteins monster. Jag skall senare gå in mer detaljerat på de olika karaktärsdragen av personerna i manuset.

Karaktärerna ska ju även befinna sig någonstans rent fysiskt. Personligen såg jag begränsningar att förlägga händelserna till en existerande plats. Det skulle krävas ortsnamn och detaljer. Jag fick i ett annat skrivprojekt rådet av läraren Hans, att hitta på till exempel en gata som inte fanns i en ort som var verklig. Det har både sina för och nackdelar. Se Kurt Wallander i Ystad till exempel. Samtidigt som jag verkligen ville förknippa den här historien med trakten jag själv lever i, ville jag förändra så mycket att det ändå blev en annan ort. Förminska den och ge invånarna särdrag. Därför uppstod Svartvattnet. I skissen förde jag nu in detaljer om det lilla samhället där jag räknat ut att det bor cirka 2500-3000 personer utspridda runt en central kärna med några affärer. Har alltid gillat små byar där en affär till exempel kan vara både mataffär, Systembolag, Post och Sportbutik. För att ändå göra samhället aningen verkligt placerade jag det på “okänd” plats i Västra Gästrikland. Städer som Gävle och Sandviken kan människor relatera till.

Varför befinner sig mina karaktärer just här och vid den tidpunkten? En bit in i historien så kommer karaktärerna att stöta på varandra. Även om det är ett spontant sammanträffande, måste dom ha en bakgrund. Trots allt skall två olika världar kollidera. Även om man i vår moderna tid rör sig lättare över områden, har teknik och snabba kommunikationer ville jag ändå lyfta upp en klassisk avskiljare. Paret Gerald och Clara placeras ursprungligen i Stockholms innerstad. Karaktären Joel har knappt eller aldrig varit utanför sin hembygd. Stockholmare och bondläpp. Det finns fortfarande mycket att hämta i ämnet med inställning, attityd, kunskap och markanta skillnader i livet. Vad händer egentligen när dessa två världar kolliderar på ett oförutsett vis?

I skissen började jag bygga upp händelser och skriva ner detaljer som skulle leda fram till mötet. I de första påtänkta kapitlen skulle läsaren få lära känna karaktärerna. Jag ville förmedla empati, sorg, avsky, hat och en undermedveten känsla av att det här vill läsaren skall leda till ditt eller datt. Förväntningar helt enkelt. Ett dramatiskt möte som sätter igång historien på allvar. Jag insåg att skissen kanske inte räckte till men glädjande nog eftersom jag strukturerat upp det kapitelvis och med scener, var det lätt att lägga till och flytta om för att flyta på bättre. Till och med när jag långt senare kom på att det här fungerar kanske men det blir som vilken tråkig bok som helst och ville justera handlingen, körde jag inte fast. Jag plockade helt enkelt bort skissen på eller ändrade de kapitel eller scener som tillhörde grundhistorien och skrev om det. Fortfarande på spåret så att säga. Nu kändes det som om jag hade ordentligt med material att börja skriva på riktigt.

a9

4.Är det någon idé?

January15

I inlägget innan förklarade jag lite om hur idén till det som senare skall bli det färdiga bokmanuset. Jag tänkte dröja mig kvar i ämnet idéer lite. Ofta hör jag människor säga “Jag önskar jag kunde skriva” och radar upp otaliga exempel på varför man inte kan. Redan där har man ju på något sätt triggat igång idéfabriken, genom att komma på flertalet hinder som nödvändigtvis inte är helt sanna. Ungefär som när man skriver på en historia. Argument som att det saknas fantasi, teknik, tid, talang för att formulera sig eller bygga upp en historia är vanligt. Såvida man inte lärt sig läsa eller skriva kanske det blir problematiskt, men en historia kan även berättas för någon annan som nedtecknar den. Det finns åtskilliga exempel på hur även för länge sedan döda “skriver” sin historia hundratals år efter sin död. Det är sagt att alla kan skriva och det är förmodligen helt sant. Det är lättare om man har någon form av talang eller har utvecklat en talang. Alla etablerade författare har fått arbeta mer eller mindre hårt för att lyckas.

Personligen hade jag bara tittat som hastigast i en bok om författarskap innan jag bestämde mig för att söka till den första skrivarlinjen. En pocket för några spänn av Göran Hägg och med titeln “Nya Författarskolan“. I den sägs det som jag beskrivit ovan, att alla kan, men man måste ha en viss passion för det. Jag beskrev även i det av de tidigare inläggen att jag genom åren använt mig av bloggandet för att träna. Bortser man från innehållet så har det hjälpt att hela tiden träna på att skriva. Vill man till exempel hoppa 3 meter i längd men i dagsläget klarar som bäst 1 meter är det ju träning som gäller. Redan efter några försök kommer man inse att 1.20 inte var några problem, att 1.50 är åtminstone halvvägs dit man vill komma. Som med all träning finns det hjälpmedel. Man kan behöva träna mer på fysiken och mindre på tekniken eller tvärtom. Kontinuerlig träning för att orka springa 8 kilometer istället för 5. Ibland mer på ett löpband och mindre på en roddmaskin. Det är lite så jag ser all denna litteratur som hör samman med att skriva.

a6

På den första skrivarkursen bestod kurslitteraturen av följande tre böcker:

Maria Küchen – Att skriva börjar här

Kjell Sundstedt – Att skriva för film

Stephen King – Att skriva

Jag har inte läst någon av dessa från pärm till pärm utan brukar sporadiskt bläddra och fastna i något avsnitt. Mycket för att jag inte vill fastna i någon annans skrivstrategi till punkt och pricka. I det avseendet är Stephen Kings bok underbar. Massor av anekdoter och råd som man lätt kan ta till sig. Med tanke på att han själv också varit ganska framgångsrik i sitt författande, vet han vad han talar om. Han vill inte heller skapa en massa kopior av honom själv. Inte bra för vare sig business eller kreativiteten.  Man blir inte heller en färdig författare av att läsa en bok om författarskap. Men man kan få uppslag.

Ett uppslag är en idé. När någon säger att man saknar både uppslag eller idé och fantasi är det andra mentala hinder i vägen. På den första skrivarkursen för Helene Rådberg inleddes och avslutades varje lektion med en övning som kallades “Pennan tänker“. Det kunde vara allt ifrån att dela upp ett papper i fyra fält och muntligt få ett tema att skriva fritt på under en minut. Vad tänker man på när man hör ordet SOL till exempel. Sommar, gräsmattor, fiske, sandstränder, grillparty, ljust, trollsländor, mygg och midsommar hos svärmor. Ett ord kan alltså räcka för att få andra ord och därmed uppslag till även en enkel historia. Det användes även musik. Några tangostycken och nedtecknande av vad musiken sände för budskap. Kan inte påstå att tango är min grej, men musiken gav bilder som blev ord.

Just bilder var kanske det roligaste och viktigaste jag lärde mig att arbeta med. Delvis att få inspiration igenom bilder. Minns en bild som förevisades med en kvinna som stod lutad mot en rostig bil och rökte en cigarett bakom ett café någonstans. På fem minuter hann jag tänka en hel del på vem kvinnan var, vad hon gjorde innan och efter hon stod där, hennes bakgrund. Inte en hel roman men väl en kort novell med potential att bli vad som helst. Vad tänker ni till exempel när ni ser den här bilden?

a7

Även  den mest självkritiske personen tänker nu redan i banor som vilken författare som helst inleder sitt arbete med. Att ställa frågor som man besvarar. Vilka är personerna? Varför finns det en kista i bild? Varför vinter? Svaren på frågorna är en början på en berättelse. Alla har sin egen tolkning och inget är egentligen fel. Skulle det istället vara ett fotografi från ens egen barndom minns man antingen hela situationen eller fragment som man kan arbeta med. Såvida man inte skriver en rapport har man även helt fria händer som författare att förändra, dra ifrån och lägga till efter eget behag. Jag var mycket kritisk till att föra in “fri fantasi” när jag i text skulle beskriva tillvaron för en avliden anhörig. Inte tusan kunde jag väl förändra vad som sagts och beskrivits? Det beror mycket på vad det är för text som skall skrivas. Är det intressant om min mormor gick till postlådan och hämtade posten varje dag eller är det en lögn att skriva att varje dag som hon gick till postlådan stannade tiden och hon kunde kliva in i en annan värld och utbilda sig till trollkarl. Att skriva en text kan även vara att ställa sig frågan för vem man skriver. Vill jag ge ut det som en bok eller är det minnesantackningar (som förvisso också kan ges ut i bokform). Skriver jag för en publik eller för barnbarnen. Svaren kan avgöra om du har ett blivande författarskap.

Idéerna finns överallt. Med det romanprojekt som jag tänker låta er följa här var uppslaget en tidningsartikel eller snarare rubriken till den. Där gjorde jag ett medvetet val att lägga en sann historia åt sidan för att fantisera fritt med en annan. Det började som sagt med en idé och en rad frågor.

a8

Vilka var personerna? Vad hade dom för bakgrund? Kunde de rutiga byxorna som en av inbrottstjuvarna bar ha en intressant historia. Vad hade hänt om någon ertappat inbrottstjuvarna på bar gärning? Om någon kände igen tjuvarna och det visade sig vara några som man minst kunde misstänka? Vilken roll spelade hunden? Tänk om de ertappades av helt fel person? Vad gjorde i sådana fall den personen där?

Under några veckor blev jag helt besatt i historien. Mina egna efterforskningar antydde att historien som den var, var helt osannolik och att om Polisen någonsin löste brottet skulle stå väldigt förvånade. Inbrottstjuvarna fick namnen Gerald och Clara. Hunden fick även den ett namn, Helix. Min egen idé var att en karaktär vid namn Joel skulle dyka upp under inbrottet och därmed ställa till det hela. Fler frågor väcktes. Vem var Clara? Vad gjorde hon på dagarna/kvällarna? Vilket förhållande hade hon med Gerald? Varför var dom på platsen just den där kvällen? Varför var Joel där? Med tekniker som jag lärde mig under den andra skrivarkursen för Hans Carstensen, skissade jag i stort sett upp hela berättelsen från början till slut. Varje kapitel bestod av minst fyra olika scener. Sedan gjorde jag något jag aldrig gjort tidigare. Började från A och gick mot O, kapitel för kapitel och snart hade jag skapat en bakgrund för alla karaktärerna, fått liv och rörelse. Jag presenterade idén för Hans och fick till respons att det var en intressant historia och att kanske hade jag för mycket “influenser” av Jens Lapidus. Först blev jag ganska arg och tänkte att det var elakt sagt, i synnerhet eftersom jag inte alls känner mig speciellt inspirerad av hans verk. När jag sansat mig en smula och började läsa igenom det igen förstod jag vad han menade. Faktiskt helt omedvetet hade jag gått in på ett område som är lite av ett kännetecken för Herr Lapidus. Ingen bra idé alltså. Tillbaka till ritbordet så strök jag alla sådana kopplingar. Istället strukturerade jag upp ett helt nytt samhälle, gav det en mörk historia och den 12-årige psykiskt sjuke flickan Görel. En idé ingen garanterat tänkt tidigare.

Category: Uncategorized

3.Från en idé till en annan

January14

Under årens lopp har jag producerat en hel del. Från korta noveller till en refuserad diktsamling, publicerade idrottskrönikor, några artiklar, tiotusentals blogginlägg och ett tröttsamt arbete med “Den stora romanen“. Uppslaget kom efter dagliga morgonpromenader runt en älv. Varje morgon som jag gick runt älven växte en historia fram. Vad skulle hända om platsen var aningen mer enslig?

a5

I tankarna plockade jag bort allt som påminde om civilisation. Placerade fyra hus runt en flod eller älv och petade in fyra olika individer i husen. Tre män och en kvinna. Hur såg deras relationer ut? Hur agerar tre män på en enslig plats om det finns en hyggligt vacker kvinna där? På något sätt var det givet att historien skulle bli någon form av relationsdrama med inslag av svartsjuka och skulle jag våga korsa gränsen och mörda någon rent litterärt? Från vems perspektiv skulle historien berättas? Jag gav mig in på den absolut svåraste vägen att skildra alla händelser från alla fyras perspektiv. Ena dagen när jag promenerade var jag en tillbakadragen och blyg medelålders man. Nästa en betydligt yngre man utan moraliska gränser. Den tredje var jag en halvattraktiv kvinna och det var kanske den svåraste rollen att sätta sig in i. För att få rätsida på hur en kvinna egentligen skulle reagera i samma situation diskuterade jag med kvinnliga bekanta som fann uppslaget intressant och kom med många goda idéer. Alice började bli verklig. Ibland funderade jag i banor som att de tre övriga inte alls behövdes i historien. Att Alice själv räckte till. Jag skrev åtskilliga sidor men insåg att det behövdes en antagonist. En räckte inte så snart var jag tillbaka med tre män och en kvinna och den där förbannade älven. Jag kunde helt enkelt inte förmå mig att plocka bort just det scenariot.

Under en lång period var det inte alls kul att skriva på den historien men jag gjorde det ändå. Sida efter sida och jag såg framför mig en tegelsten med illa skrivna boksidor. Jag skrev om, ändrade och korrigerade och snart var jag helt vilsen och hatade i synnerhet Alice som blivit mer av en gnällkärring än föremålet för de tre männens uppmärksamhet. Jag lät mörda henne både tre och fyra gånger, lät henne ta livet av två män för att kunna leva med en tredje. Jag började inbilla mig att jag kört fast, att jag inte längre kunde skriva och startade en blogg för att underhålla skrivandet. Någonstans hade jag läst att en författare bör skriva oavsett vad som händer. En blogg (faktiskt denna) startades och där tog jag ut svängarna på ett helt annat sätt, långt ifrån älven och Alice. Jag övade mig i att provocera. Uppmärksamheten lät inte vänta på sig och på tok för sent insåg jag att jag skapat ett monster som klättrade hyggligt på vissa popularitetslistor. Med romanskrivandet gick det allt sämre. Sålde några noveller.

Sedan kom lite av en livskris då mycket blev rörigt och osammanhängande. Jag skrev fortfarande för att hålla intresset vid liv, påbörjade åtskilliga synopsis som lades på hög eftersom intresset falnade ungefär i samma sekund jag klev ur berättelsen. Vid den tidpunkten kändes allt som en katastrof, idag är jag glad att jag sparade allt och ser att en hel del av det faktiskt är mycket intressant och går att arbeta vidare med. Livet förde mig tillbaka till min födelseort och andra skrivprojekt tog vid. Jag började så smått lära känna Alice igen, ungefär som att även hon flyttat och installerat sig i de nya omgivningarna. Hon ändrade skepnad igen, fick andra förutsättningar i livet och en av de mest vågade idéerna placerade Alice som personlig assistent hos en relativt elak men dödligt sjuk kvinna.

När jag på grund av sjukdom och på läkares inrådan tvingades sluta på mitt ordinarie arbete, fick jag mer tid att reflektera över livet i allmänhet och i synnerhet mitt skrivande. Jag borde göra något mer av det än att ha det som tidsfördriv helt enkelt. Jag anmälde mig till min första skrivarkurs på två terminer och tänkte att nu skulle “Den stora romanen” äntligen bli klar. Istället halkade jag in på ett sidospår och började reflektera över hur min barndom och uppväxt sett ut. Det fanns en hel del dråpligheter och sorg som kunde kombineras i en svart humor. Med verktygen som jag fick av läraren och poeten Helene Rådberg var det som om skrivandet gick från spontant bollsparkande på en parkeringsplats till seriöst tränande för att nå högre divisioner. Jag får återkomma om teknikernas innebörd senare, men det lossnade verkligen och jag lärde mig att arbeta mer med detaljer och språk, nyttja bilder och musik för att komma över hinder och barriärer. Eftersom jag i grunden är hyggligt konservativ och nu arbetade på ett mer “hippieaktigt“ vis Alice fick vänta. Glädjen att skriva hade verkligen väckts till liv och jag rekommenderades att söka ytterligare en skrivarutbildning med namnet Påbörja din debutroman. Läraren Hans Carstensen med bakgrund som deckarförfattare, ståuppare och sportkrönikör gav mig ytterligare tekniker, i synnerhet att arbeta med scener i kapitlen, att plocka fram idéer av ingenting. Jag såg berättelsen tydligt framför mig, ungefär som en film och visste vilken typ av film jag ville göra.

Men under ett samtal med Hans, väcktes tvivel om vad som skulle fungera och inte. Rekommendationen att “ta ut svängarna mer” kändes till en början nästan förolämpande. Responsen på mitt pågående projekt hade varit överväldigande redan och nu skulle jag alltså ändra från relativ sanning till rent påhitt? Det blev en kort tid av frustration och jag funderade på att trotsa rekommendationerna och istället köra på min egen linje. Men tänk om det verkligen inte var tillräckligt bra? Inom mig kände jag att det kanske varit ett misstag att ändra riktning och överge Alice för det här nya projektet som inte heller skulle komma någonstans. Det var i princip redan klart och tanken slog mig efter samtalet att jag kanske bara presenterat idén på ett ofördelaktigt sätt. Med kort tid kvar av kursen skulle jag inte hinna hitta några nya uppslag att arbeta med. Trodde jag. Då damp det ner en märklig berättelse i mitt knä. En sann historia om ett sommarstugeinbrott där inbrottstjuvarna fastnade på bild med hjälp av en åtelkamera. Jag började titta närmare på vilka de misstänkta tjuvarna egentligen var och historien skrev sig praktiskt taget själv.

Plötsligt var jag tillbaka vid mörka vatten och under en knapp veckas tid skrev jag tretton kapitel. Jag visste exakt vad som hänt, skulle hända och hur den dramatiska upplösningen skulle te sig i skrift. Jag lät anhöriga och bekanta läsa kapitlen och komma med respons och plötsligt var vi djupt involverade i vilka personerna var, vad de tänkte och hur de olika händelserna påverkade både protagonister och antagonister och bikaraktärer. Det var på intet sätt en genre jag kände mig helt bekväm i och jag gjorde antagligen misstaget att ta i på tok för mycket. I senare inlägg tänkte jag redogöra för hur denna berättelse förändrats. Jag hade mycket material och många uppslag, det räckte kanske till och med till en triologi inbillade jag mig. Men med kunskaperna jag fått med mig av Helene och Hans, började jag tänka om. Karaktärerna fanns där men deras bakgrund och olika syften förändrades mer än en och tio gånger. Nu hade jag en psykiskt sjuk 12-årig flicka vid namn Görel, en ensligt boende Joel, Stockholmsparet Clara och Gerald och en stor herrgård och årligen återkommande kräftskiva. Det är projektet som ni kommer att få följa utvecklingen av. Händelserna utspelas runt det lilla samhället Svartvattnet.

a4

2.Första försöken

January13

Jag nämnde ”Friskrivningsboken” i det inledande inlägget. Jag låg vaken länge igår och tänkte på den. Denna morgon var den fortfarande i mitt sinne. Det var som om den ropade på mig från den bruna cigarrlådan, i kartongen, längst inne i garderoben där jag förvarar alla mina dunkla hemligheter. Redan innan frukost ligger den på mitt arbetsbord denna morgon.

a2

Av någon anledning har den alltid följt mig genom livet. Då och då har den dykt upp och i synnerhet varje gång jag har kört fast i något skrivprojekt eller helt tappat gnistan. En del kallar det visst skrivkramp men jag är inte helt övertygad om att det är någon form av blockering i mitt fall, snarare lathet eller en period i skrivandet då jag skriver bäst i tankarna och inte på papper. En idé kan födas och hamna på pränt på en bit papper, i stort sett vad som råkar finnas till hands. Jag spar alla papperslappar och idéer. Små högar där det faktiskt finns en servett med min dåliga handstil. När jag idag bläddrar mig igenom friskrivningsboken inser jag att det började redan då. Efter det där kvartssamtalet med Fröken Inga. Skapandet, skrivprocessen och idéformning. Jag måste ha tagit till mig mer av det rekommenderade författarskapet än jag velat erkänna. Haft en tro att jag verkligen var något utöver det vanliga, så ovanligt bra att jag helt enkelt kunde göra som jag ville när det var dags för friskrivning.

a3

När klassen fick i uppgift att skriva på ett tema gjorde jag tvärtom och skrev vad som föll mig in. Ett bryskt uppvaknande att skriva som man vill, det får man bara under vissa premisser.  Istället för en julsaga, en berättelse om två barn som på väg från en klassfest bevittnar ett pågående inbrott. I olika scener förs berättelsen framåt. Återskapandet av rädsla, en vändpunkt och kanske ett mindre bra slut, men alla de klassiska dramaturgiska svängningarna finns där. Som i exemplet med valfisken.

Dramaturgi

Jag kan konstatera att jag helt omedvetet i ung ålder alltså följde riktiga författares metoder att skapa en berättelse. Kanske inte med en kirurgisk precision, snarare mer av en slaktares handlag. Men jag kan se att det fanns något där. En viktig påminnelse varje gång jag kör fast eller tappar motivationen och säger till mig själv “Men vad fan håller du på med?” Idag när jag läser berättelsen om klassfesten som förvandlades till en jakt på inbrottstjuvar och actionfyllda scener på ett flygplans vingar, förstår jag varför jag drivs av att skriva och skapa berättelser.

Category: Skrivarminnen

1. Varför skriva?

January12

1980. Jag var tio år gammal och inte den mest framträdande eleven i klassen när det gällde studier. Allt som oftast satt jag och skrev eller ritade något i ett skrivhäfte under tiden som lärarinnan Inga undervisade i matematik eller geografi. Inget av ämnena intresserade mig särskilt. Jag hade dock en förmåga att minnas allt jag hört och klarade mig på det sättet igenom de obligatoriska proven med jämna mellanrum. Min handstil var ful och hur mycket jag än tränade på att göra perfekta bokstäver mellan linjer, suckade Fröken Inga när hon passerade min bänk. Det närmade sig sommarlovet och innan det kallades mina föräldrar till skolan för kvartssamtal. Det hände att jag inte alltid följde regler och ordning och mötet orsakade dålig sömn och magont. När vi så satt där och Fröken Inga räknade upp brister och min mor kastade onda blickar på mig ville jag helst sjunka igenom stolen och vidare igenom golvet. Det var visst någon incident med gymnastikläraren och sena ankomster efter raster. Jag spenderade för mycket tid i skolans bibliotek med dagdrömmar och seriealbum.

Från ingenstans drämde Fröken Inga upp min “Friskrivningsbok” på bordet. Jag hörde henne tala om min bedrövliga handstil och att det skulle behövas arbetas hårt för att få den läslig. En extra skrivstilsbok kunde vara lösningen och om min mor ville vara så vänlig att sitta med mig och kontrollera att det inte förekom några som helst utsvävningar utanför de uppdragna linjerna. Sedan blev det tyst och Fröken Inga tittade på mig och log. Öppnade friskrivningsboken och började läsa högt ur den. En berättelse om tigrar, bovar på ett tåg och ytterligare en där uppgiften varit att beskriva tillvaron 30 år fram i tiden. Min mor blev röd i ansiktet, tittade på mig och tittade på Fröken Inga som efter god stund slog igen skrivhäftet och andades ut.

-Han har talang pojken. Det måste vi uppmuntra. Har du funderat på att bli författare?

När man förväntat sig en utskällning och istället får vänliga ord kan det upplevas lite chockartat. Jag hade aldrig tänkt tanken. Jag läste, jag satt och dagdrömde och tänkte väl inte att det var något mer med det. Min mor var mäkta stolt när vi slutligen gick hemåt. Minst lika chockad som mig. Med största sannolikhet var författare det som minst kunde kopplas ihop med mig. Men hade Fröken Inga pekat på talangen så skulle det uppmuntras. I synnerhet med skrivstilsboken som redan på kvällen låg uppslagen på köksbordet och mamma satt bredvid och övervakade att J blev ett snarlika J och ibland tog suddade hon ut de mest bedrövliga bokstäverna och jag fick börja om på nytt. Jag förbannade skrivning och Fröken Ingas uppmuntrande ord.

 

Under sommarlovet samma år reste vi ner till Småland för att spendera två veckor i en hyrd stuga. Det bodde ett äldre par i huvudbyggnaden på Lilla Grönkulla och vi inhystes i ett betydligt mindre boende strax bredvid. Dagarna spenderades med korta bilutflykter i närområdet. Målilla och några gamla grottor som det påstods att tjuven och äventyraren Lasse-Maja huserat i. Min bror och jag plockade musslor i den närbelägna sjön och på väg hem till stugan haffades vi av damen i huset som förskräckt sade att musslorna var giftiga och dessa kunde vi “dö av“. För att försäkra sig om att det inte upprepades följde hon oss till dörren för att talas vid med vår mor. Det slutade med en middagsinbjudan i herrgården till kvällen. Kan inte påminna mig att jag varit inne i en herrgård innan det tillfället. Jag minns de stora mattorna på golvet, det stora middagsbordet och hyllorna där böcker stod uppradade. Hundratals, kanske tusen böcker. Jag stod förundrad och stirrade när damen vänligt frågade om jag brukade läsa mycket. Min mor avbröt snabbt och berättade om Fröken Ingas makalösa omdöme, att här fanns visst en blivande författare. Efter att middagen ätits och efterrätten stod på bordet, vaniljglass, grädde och någon form av bär, reste sig damen och gick till en av bokhyllorna. Letade en stund och drog sedan ut en bok ur en av raderna och kom tillbaka till bordet. Hon sträckte över boken till mig och sade att om man skall bli författare så ska man läsa en hel del.

a2

“Läsebok för Folkskola” från 1928. “Särskild parallellupplaga till tionde upplagan“. Parallellupplaga ett ord som inte alls var begripligt med så många L i samma ord. Jag minns att jag senare på kvällen låg i sängen och försökte bokstavera mig igenom den första sidan och alltid hindrades vid just “Parallellupplageordet“. Senare när hindret var överkommet berättelser om “Finlands svenskar” och “Den lille hjälten från Haarlem“. Författare vid namn Bertel Gripenberg och Zacharias Topelius. Inget en vanlig tioåring i regel läser kanske.

Jag var ingen novis inom läsandets underbara värld. I skolans bibliotek hade jag redan förkovrat mig i allt från ämnen som Bermudatriangeln till Tintins äventyr. Jag lånade ofta böcker med mig hem och alla kvällar strax innan John Blunds ankomst spenderades till att läsa. Skriva var det som bekant värre med. Jag hade inga problem med att förstå och tolka texterna. Jag kunde måla upp levande bilder av allt som stod i böcker. Skolans bibliotekarie hade upptäckt samma sak så hon rekommenderade böcker av varierad natur. Det var först tre-fyra år senare som jag verkligen satte pennan till ett papper och började skapa egna berättelser, medveten om att det skulle vara just någon form av författarskap. Om handstilen var bedrövlig så var inte engagemanget att skriva detsamma. Sida efter sida, skrivbok efter skrivbok fylld med dagliga observationer, fantasifulla om än naiva berättelser. Ett flyt som jag förstått senare att de flesta som är etablerade författare inte ens kan mana fram. Skrivandet var länge en väl bevarad hemlighet. Vad sänder det ut för signaler till pojkarna omkring en om man säger att man frivilligt sitter och skriver på fritiden? När det väl uppdagades i kamratkretsen kunde jag lika gärna ha varit en utomjordning. Det blev tyst och misstänksamt. Jag bestämde mig för att skrivandet och eventuella författarambitioner fick vara något som utfördes i det dolda.

Category: Skrivarminnen