7.Ibland tar det stopp

March18

Som eventuella läsare insett, tar det ibland stopp. Det är i detta skede som man allt som oftast brukar överge en idé eller bli galen för att det inte går att komma vidare just nu. Lite så har det varit i det här fallet. När jag gått omkring och grunnat på den här historien så har jag börjat tvivla. Inte på att det går att göra en bra historia av det, inte för att det saknas uppslag eller fantasi, utan mer för att karaktärerna växer, deras bakgrundshistoria blir allt djupare och hur jag än vrider och vänder på det får jag känslan att potentiella läsare i framtiden helt enkelt blir lurade på konfekten om det skall pressas samman i ett projekt. Dagligen står jag och tittar på anslagstavlan för att hitta utvägar.

sv

 

Skisser till kapitel efter kapitel där något bara måste gömma sig. Är historien ett bokprojekt eller kanske rentav tre? Ibland kan jag tänka att den psykiskt sjuke 12-åringen Görel behöver så mycket mer plats än i nuvarande skiss. Vad kopplar henne samman med Clara? Med Joel? Desto mer jag funderar över detta, desto mer sjunker jag ner i de ursprungliga karaktärernas historia, i deras plågsamma historik. Det har inte tagit stopp, det tar bara tid att göra en research i ett material som inte ännu finns.

 

5.Att börja skriva – En inledande skiss

January16

Eftersom jag hade en ganska grov bild av handlingen i den här historien, började jag skissa på hur det skulle kunna se ut. För att riktigt komma igång stolpade jag upp kapitel med fyra scener under varje tänkt kapitel. Efter några timmars funderande och klottrande var det första resultatet 21 kapitel x 4 scener, 84 olika avsnitt/passager som på något sätt skulle ha ett sammanhang. Inledningsvis var jag ganska nöjd. Jag testade idén på personer i min närhet och responsen var bättre än förväntat. a8

Med den här tekniken att strukturera upp skrivandet kände jag mig mycket taggad att komma igång och skriva. Jag hade ju mer eller mindre ett “enkelt schema” att följa. Men istället så läste jag sidorna om och om igen, hela tiden dök det upp saker som jag genast noterade under eller på sidan av varje textavsnitt. Återkommande detaljer som jag tänkte smyga in och överraska tänkta läsare med i framtiden. Karaktärerna började även få personligheter, särdrag och efter ett par dagars arbete avskydde jag redan karaktären Gerald så mycket att jag omedvetet började planera för hur jag skulle kunna göra honom så illa det bara gick. Det var en skön känsla att upptäcka det här. Skapandet av något som Frankensteins monster. Jag skall senare gå in mer detaljerat på de olika karaktärsdragen av personerna i manuset.

Karaktärerna ska ju även befinna sig någonstans rent fysiskt. Personligen såg jag begränsningar att förlägga händelserna till en existerande plats. Det skulle krävas ortsnamn och detaljer. Jag fick i ett annat skrivprojekt rådet av läraren Hans, att hitta på till exempel en gata som inte fanns i en ort som var verklig. Det har både sina för och nackdelar. Se Kurt Wallander i Ystad till exempel. Samtidigt som jag verkligen ville förknippa den här historien med trakten jag själv lever i, ville jag förändra så mycket att det ändå blev en annan ort. Förminska den och ge invånarna särdrag. Därför uppstod Svartvattnet. I skissen förde jag nu in detaljer om det lilla samhället där jag räknat ut att det bor cirka 2500-3000 personer utspridda runt en central kärna med några affärer. Har alltid gillat små byar där en affär till exempel kan vara både mataffär, Systembolag, Post och Sportbutik. För att ändå göra samhället aningen verkligt placerade jag det på “okänd” plats i Västra Gästrikland. Städer som Gävle och Sandviken kan människor relatera till.

Varför befinner sig mina karaktärer just här och vid den tidpunkten? En bit in i historien så kommer karaktärerna att stöta på varandra. Även om det är ett spontant sammanträffande, måste dom ha en bakgrund. Trots allt skall två olika världar kollidera. Även om man i vår moderna tid rör sig lättare över områden, har teknik och snabba kommunikationer ville jag ändå lyfta upp en klassisk avskiljare. Paret Gerald och Clara placeras ursprungligen i Stockholms innerstad. Karaktären Joel har knappt eller aldrig varit utanför sin hembygd. Stockholmare och bondläpp. Det finns fortfarande mycket att hämta i ämnet med inställning, attityd, kunskap och markanta skillnader i livet. Vad händer egentligen när dessa två världar kolliderar på ett oförutsett vis?

I skissen började jag bygga upp händelser och skriva ner detaljer som skulle leda fram till mötet. I de första påtänkta kapitlen skulle läsaren få lära känna karaktärerna. Jag ville förmedla empati, sorg, avsky, hat och en undermedveten känsla av att det här vill läsaren skall leda till ditt eller datt. Förväntningar helt enkelt. Ett dramatiskt möte som sätter igång historien på allvar. Jag insåg att skissen kanske inte räckte till men glädjande nog eftersom jag strukturerat upp det kapitelvis och med scener, var det lätt att lägga till och flytta om för att flyta på bättre. Till och med när jag långt senare kom på att det här fungerar kanske men det blir som vilken tråkig bok som helst och ville justera handlingen, körde jag inte fast. Jag plockade helt enkelt bort skissen på eller ändrade de kapitel eller scener som tillhörde grundhistorien och skrev om det. Fortfarande på spåret så att säga. Nu kändes det som om jag hade ordentligt med material att börja skriva på riktigt.

a9

3.Från en idé till en annan

January14

Under årens lopp har jag producerat en hel del. Från korta noveller till en refuserad diktsamling, publicerade idrottskrönikor, några artiklar, tiotusentals blogginlägg och ett tröttsamt arbete med “Den stora romanen“. Uppslaget kom efter dagliga morgonpromenader runt en älv. Varje morgon som jag gick runt älven växte en historia fram. Vad skulle hända om platsen var aningen mer enslig?

a5

I tankarna plockade jag bort allt som påminde om civilisation. Placerade fyra hus runt en flod eller älv och petade in fyra olika individer i husen. Tre män och en kvinna. Hur såg deras relationer ut? Hur agerar tre män på en enslig plats om det finns en hyggligt vacker kvinna där? På något sätt var det givet att historien skulle bli någon form av relationsdrama med inslag av svartsjuka och skulle jag våga korsa gränsen och mörda någon rent litterärt? Från vems perspektiv skulle historien berättas? Jag gav mig in på den absolut svåraste vägen att skildra alla händelser från alla fyras perspektiv. Ena dagen när jag promenerade var jag en tillbakadragen och blyg medelålders man. Nästa en betydligt yngre man utan moraliska gränser. Den tredje var jag en halvattraktiv kvinna och det var kanske den svåraste rollen att sätta sig in i. För att få rätsida på hur en kvinna egentligen skulle reagera i samma situation diskuterade jag med kvinnliga bekanta som fann uppslaget intressant och kom med många goda idéer. Alice började bli verklig. Ibland funderade jag i banor som att de tre övriga inte alls behövdes i historien. Att Alice själv räckte till. Jag skrev åtskilliga sidor men insåg att det behövdes en antagonist. En räckte inte så snart var jag tillbaka med tre män och en kvinna och den där förbannade älven. Jag kunde helt enkelt inte förmå mig att plocka bort just det scenariot.

Under en lång period var det inte alls kul att skriva på den historien men jag gjorde det ändå. Sida efter sida och jag såg framför mig en tegelsten med illa skrivna boksidor. Jag skrev om, ändrade och korrigerade och snart var jag helt vilsen och hatade i synnerhet Alice som blivit mer av en gnällkärring än föremålet för de tre männens uppmärksamhet. Jag lät mörda henne både tre och fyra gånger, lät henne ta livet av två män för att kunna leva med en tredje. Jag började inbilla mig att jag kört fast, att jag inte längre kunde skriva och startade en blogg för att underhålla skrivandet. Någonstans hade jag läst att en författare bör skriva oavsett vad som händer. En blogg (faktiskt denna) startades och där tog jag ut svängarna på ett helt annat sätt, långt ifrån älven och Alice. Jag övade mig i att provocera. Uppmärksamheten lät inte vänta på sig och på tok för sent insåg jag att jag skapat ett monster som klättrade hyggligt på vissa popularitetslistor. Med romanskrivandet gick det allt sämre. Sålde några noveller.

Sedan kom lite av en livskris då mycket blev rörigt och osammanhängande. Jag skrev fortfarande för att hålla intresset vid liv, påbörjade åtskilliga synopsis som lades på hög eftersom intresset falnade ungefär i samma sekund jag klev ur berättelsen. Vid den tidpunkten kändes allt som en katastrof, idag är jag glad att jag sparade allt och ser att en hel del av det faktiskt är mycket intressant och går att arbeta vidare med. Livet förde mig tillbaka till min födelseort och andra skrivprojekt tog vid. Jag började så smått lära känna Alice igen, ungefär som att även hon flyttat och installerat sig i de nya omgivningarna. Hon ändrade skepnad igen, fick andra förutsättningar i livet och en av de mest vågade idéerna placerade Alice som personlig assistent hos en relativt elak men dödligt sjuk kvinna.

När jag på grund av sjukdom och på läkares inrådan tvingades sluta på mitt ordinarie arbete, fick jag mer tid att reflektera över livet i allmänhet och i synnerhet mitt skrivande. Jag borde göra något mer av det än att ha det som tidsfördriv helt enkelt. Jag anmälde mig till min första skrivarkurs på två terminer och tänkte att nu skulle “Den stora romanen” äntligen bli klar. Istället halkade jag in på ett sidospår och började reflektera över hur min barndom och uppväxt sett ut. Det fanns en hel del dråpligheter och sorg som kunde kombineras i en svart humor. Med verktygen som jag fick av läraren och poeten Helene Rådberg var det som om skrivandet gick från spontant bollsparkande på en parkeringsplats till seriöst tränande för att nå högre divisioner. Jag får återkomma om teknikernas innebörd senare, men det lossnade verkligen och jag lärde mig att arbeta mer med detaljer och språk, nyttja bilder och musik för att komma över hinder och barriärer. Eftersom jag i grunden är hyggligt konservativ och nu arbetade på ett mer “hippieaktigt“ vis Alice fick vänta. Glädjen att skriva hade verkligen väckts till liv och jag rekommenderades att söka ytterligare en skrivarutbildning med namnet Påbörja din debutroman. Läraren Hans Carstensen med bakgrund som deckarförfattare, ståuppare och sportkrönikör gav mig ytterligare tekniker, i synnerhet att arbeta med scener i kapitlen, att plocka fram idéer av ingenting. Jag såg berättelsen tydligt framför mig, ungefär som en film och visste vilken typ av film jag ville göra.

Men under ett samtal med Hans, väcktes tvivel om vad som skulle fungera och inte. Rekommendationen att “ta ut svängarna mer” kändes till en början nästan förolämpande. Responsen på mitt pågående projekt hade varit överväldigande redan och nu skulle jag alltså ändra från relativ sanning till rent påhitt? Det blev en kort tid av frustration och jag funderade på att trotsa rekommendationerna och istället köra på min egen linje. Men tänk om det verkligen inte var tillräckligt bra? Inom mig kände jag att det kanske varit ett misstag att ändra riktning och överge Alice för det här nya projektet som inte heller skulle komma någonstans. Det var i princip redan klart och tanken slog mig efter samtalet att jag kanske bara presenterat idén på ett ofördelaktigt sätt. Med kort tid kvar av kursen skulle jag inte hinna hitta några nya uppslag att arbeta med. Trodde jag. Då damp det ner en märklig berättelse i mitt knä. En sann historia om ett sommarstugeinbrott där inbrottstjuvarna fastnade på bild med hjälp av en åtelkamera. Jag började titta närmare på vilka de misstänkta tjuvarna egentligen var och historien skrev sig praktiskt taget själv.

Plötsligt var jag tillbaka vid mörka vatten och under en knapp veckas tid skrev jag tretton kapitel. Jag visste exakt vad som hänt, skulle hända och hur den dramatiska upplösningen skulle te sig i skrift. Jag lät anhöriga och bekanta läsa kapitlen och komma med respons och plötsligt var vi djupt involverade i vilka personerna var, vad de tänkte och hur de olika händelserna påverkade både protagonister och antagonister och bikaraktärer. Det var på intet sätt en genre jag kände mig helt bekväm i och jag gjorde antagligen misstaget att ta i på tok för mycket. I senare inlägg tänkte jag redogöra för hur denna berättelse förändrats. Jag hade mycket material och många uppslag, det räckte kanske till och med till en triologi inbillade jag mig. Men med kunskaperna jag fått med mig av Helene och Hans, började jag tänka om. Karaktärerna fanns där men deras bakgrund och olika syften förändrades mer än en och tio gånger. Nu hade jag en psykiskt sjuk 12-årig flicka vid namn Görel, en ensligt boende Joel, Stockholmsparet Clara och Gerald och en stor herrgård och årligen återkommande kräftskiva. Det är projektet som ni kommer att få följa utvecklingen av. Händelserna utspelas runt det lilla samhället Svartvattnet.

a4