3.Från en idé till en annan

January14

Under årens lopp har jag producerat en hel del. Från korta noveller till en refuserad diktsamling, publicerade idrottskrönikor, några artiklar, tiotusentals blogginlägg och ett tröttsamt arbete med “Den stora romanen“. Uppslaget kom efter dagliga morgonpromenader runt en älv. Varje morgon som jag gick runt älven växte en historia fram. Vad skulle hända om platsen var aningen mer enslig?

a5

I tankarna plockade jag bort allt som påminde om civilisation. Placerade fyra hus runt en flod eller älv och petade in fyra olika individer i husen. Tre män och en kvinna. Hur såg deras relationer ut? Hur agerar tre män på en enslig plats om det finns en hyggligt vacker kvinna där? På något sätt var det givet att historien skulle bli någon form av relationsdrama med inslag av svartsjuka och skulle jag våga korsa gränsen och mörda någon rent litterärt? Från vems perspektiv skulle historien berättas? Jag gav mig in på den absolut svåraste vägen att skildra alla händelser från alla fyras perspektiv. Ena dagen när jag promenerade var jag en tillbakadragen och blyg medelålders man. Nästa en betydligt yngre man utan moraliska gränser. Den tredje var jag en halvattraktiv kvinna och det var kanske den svåraste rollen att sätta sig in i. För att få rätsida på hur en kvinna egentligen skulle reagera i samma situation diskuterade jag med kvinnliga bekanta som fann uppslaget intressant och kom med många goda idéer. Alice började bli verklig. Ibland funderade jag i banor som att de tre övriga inte alls behövdes i historien. Att Alice själv räckte till. Jag skrev åtskilliga sidor men insåg att det behövdes en antagonist. En räckte inte så snart var jag tillbaka med tre män och en kvinna och den där förbannade älven. Jag kunde helt enkelt inte förmå mig att plocka bort just det scenariot.

Under en lång period var det inte alls kul att skriva på den historien men jag gjorde det ändå. Sida efter sida och jag såg framför mig en tegelsten med illa skrivna boksidor. Jag skrev om, ändrade och korrigerade och snart var jag helt vilsen och hatade i synnerhet Alice som blivit mer av en gnällkärring än föremålet för de tre männens uppmärksamhet. Jag lät mörda henne både tre och fyra gånger, lät henne ta livet av två män för att kunna leva med en tredje. Jag började inbilla mig att jag kört fast, att jag inte längre kunde skriva och startade en blogg för att underhålla skrivandet. Någonstans hade jag läst att en författare bör skriva oavsett vad som händer. En blogg (faktiskt denna) startades och där tog jag ut svängarna på ett helt annat sätt, långt ifrån älven och Alice. Jag övade mig i att provocera. Uppmärksamheten lät inte vänta på sig och på tok för sent insåg jag att jag skapat ett monster som klättrade hyggligt på vissa popularitetslistor. Med romanskrivandet gick det allt sämre. Sålde några noveller.

Sedan kom lite av en livskris då mycket blev rörigt och osammanhängande. Jag skrev fortfarande för att hålla intresset vid liv, påbörjade åtskilliga synopsis som lades på hög eftersom intresset falnade ungefär i samma sekund jag klev ur berättelsen. Vid den tidpunkten kändes allt som en katastrof, idag är jag glad att jag sparade allt och ser att en hel del av det faktiskt är mycket intressant och går att arbeta vidare med. Livet förde mig tillbaka till min födelseort och andra skrivprojekt tog vid. Jag började så smått lära känna Alice igen, ungefär som att även hon flyttat och installerat sig i de nya omgivningarna. Hon ändrade skepnad igen, fick andra förutsättningar i livet och en av de mest vågade idéerna placerade Alice som personlig assistent hos en relativt elak men dödligt sjuk kvinna.

När jag på grund av sjukdom och på läkares inrådan tvingades sluta på mitt ordinarie arbete, fick jag mer tid att reflektera över livet i allmänhet och i synnerhet mitt skrivande. Jag borde göra något mer av det än att ha det som tidsfördriv helt enkelt. Jag anmälde mig till min första skrivarkurs på två terminer och tänkte att nu skulle “Den stora romanen” äntligen bli klar. Istället halkade jag in på ett sidospår och började reflektera över hur min barndom och uppväxt sett ut. Det fanns en hel del dråpligheter och sorg som kunde kombineras i en svart humor. Med verktygen som jag fick av läraren och poeten Helene Rådberg var det som om skrivandet gick från spontant bollsparkande på en parkeringsplats till seriöst tränande för att nå högre divisioner. Jag får återkomma om teknikernas innebörd senare, men det lossnade verkligen och jag lärde mig att arbeta mer med detaljer och språk, nyttja bilder och musik för att komma över hinder och barriärer. Eftersom jag i grunden är hyggligt konservativ och nu arbetade på ett mer “hippieaktigt“ vis Alice fick vänta. Glädjen att skriva hade verkligen väckts till liv och jag rekommenderades att söka ytterligare en skrivarutbildning med namnet Påbörja din debutroman. Läraren Hans Carstensen med bakgrund som deckarförfattare, ståuppare och sportkrönikör gav mig ytterligare tekniker, i synnerhet att arbeta med scener i kapitlen, att plocka fram idéer av ingenting. Jag såg berättelsen tydligt framför mig, ungefär som en film och visste vilken typ av film jag ville göra.

Men under ett samtal med Hans, väcktes tvivel om vad som skulle fungera och inte. Rekommendationen att “ta ut svängarna mer” kändes till en början nästan förolämpande. Responsen på mitt pågående projekt hade varit överväldigande redan och nu skulle jag alltså ändra från relativ sanning till rent påhitt? Det blev en kort tid av frustration och jag funderade på att trotsa rekommendationerna och istället köra på min egen linje. Men tänk om det verkligen inte var tillräckligt bra? Inom mig kände jag att det kanske varit ett misstag att ändra riktning och överge Alice för det här nya projektet som inte heller skulle komma någonstans. Det var i princip redan klart och tanken slog mig efter samtalet att jag kanske bara presenterat idén på ett ofördelaktigt sätt. Med kort tid kvar av kursen skulle jag inte hinna hitta några nya uppslag att arbeta med. Trodde jag. Då damp det ner en märklig berättelse i mitt knä. En sann historia om ett sommarstugeinbrott där inbrottstjuvarna fastnade på bild med hjälp av en åtelkamera. Jag började titta närmare på vilka de misstänkta tjuvarna egentligen var och historien skrev sig praktiskt taget själv.

Plötsligt var jag tillbaka vid mörka vatten och under en knapp veckas tid skrev jag tretton kapitel. Jag visste exakt vad som hänt, skulle hända och hur den dramatiska upplösningen skulle te sig i skrift. Jag lät anhöriga och bekanta läsa kapitlen och komma med respons och plötsligt var vi djupt involverade i vilka personerna var, vad de tänkte och hur de olika händelserna påverkade både protagonister och antagonister och bikaraktärer. Det var på intet sätt en genre jag kände mig helt bekväm i och jag gjorde antagligen misstaget att ta i på tok för mycket. I senare inlägg tänkte jag redogöra för hur denna berättelse förändrats. Jag hade mycket material och många uppslag, det räckte kanske till och med till en triologi inbillade jag mig. Men med kunskaperna jag fått med mig av Helene och Hans, började jag tänka om. Karaktärerna fanns där men deras bakgrund och olika syften förändrades mer än en och tio gånger. Nu hade jag en psykiskt sjuk 12-årig flicka vid namn Görel, en ensligt boende Joel, Stockholmsparet Clara och Gerald och en stor herrgård och årligen återkommande kräftskiva. Det är projektet som ni kommer att få följa utvecklingen av. Händelserna utspelas runt det lilla samhället Svartvattnet.

a4

2.Första försöken

January13

Jag nämnde ”Friskrivningsboken” i det inledande inlägget. Jag låg vaken länge igår och tänkte på den. Denna morgon var den fortfarande i mitt sinne. Det var som om den ropade på mig från den bruna cigarrlådan, i kartongen, längst inne i garderoben där jag förvarar alla mina dunkla hemligheter. Redan innan frukost ligger den på mitt arbetsbord denna morgon.

a2

Av någon anledning har den alltid följt mig genom livet. Då och då har den dykt upp och i synnerhet varje gång jag har kört fast i något skrivprojekt eller helt tappat gnistan. En del kallar det visst skrivkramp men jag är inte helt övertygad om att det är någon form av blockering i mitt fall, snarare lathet eller en period i skrivandet då jag skriver bäst i tankarna och inte på papper. En idé kan födas och hamna på pränt på en bit papper, i stort sett vad som råkar finnas till hands. Jag spar alla papperslappar och idéer. Små högar där det faktiskt finns en servett med min dåliga handstil. När jag idag bläddrar mig igenom friskrivningsboken inser jag att det började redan då. Efter det där kvartssamtalet med Fröken Inga. Skapandet, skrivprocessen och idéformning. Jag måste ha tagit till mig mer av det rekommenderade författarskapet än jag velat erkänna. Haft en tro att jag verkligen var något utöver det vanliga, så ovanligt bra att jag helt enkelt kunde göra som jag ville när det var dags för friskrivning.

a3

När klassen fick i uppgift att skriva på ett tema gjorde jag tvärtom och skrev vad som föll mig in. Ett bryskt uppvaknande att skriva som man vill, det får man bara under vissa premisser.  Istället för en julsaga, en berättelse om två barn som på väg från en klassfest bevittnar ett pågående inbrott. I olika scener förs berättelsen framåt. Återskapandet av rädsla, en vändpunkt och kanske ett mindre bra slut, men alla de klassiska dramaturgiska svängningarna finns där. Som i exemplet med valfisken.

Dramaturgi

Jag kan konstatera att jag helt omedvetet i ung ålder alltså följde riktiga författares metoder att skapa en berättelse. Kanske inte med en kirurgisk precision, snarare mer av en slaktares handlag. Men jag kan se att det fanns något där. En viktig påminnelse varje gång jag kör fast eller tappar motivationen och säger till mig själv “Men vad fan håller du på med?” Idag när jag läser berättelsen om klassfesten som förvandlades till en jakt på inbrottstjuvar och actionfyllda scener på ett flygplans vingar, förstår jag varför jag drivs av att skriva och skapa berättelser.

1. Varför skriva?

January12

1980. Jag var tio år gammal och inte den mest framträdande eleven i klassen när det gällde studier. Allt som oftast satt jag och skrev eller ritade något i ett skrivhäfte under tiden som lärarinnan Inga undervisade i matematik eller geografi. Inget av ämnena intresserade mig särskilt. Jag hade dock en förmåga att minnas allt jag hört och klarade mig på det sättet igenom de obligatoriska proven med jämna mellanrum. Min handstil var ful och hur mycket jag än tränade på att göra perfekta bokstäver mellan linjer, suckade Fröken Inga när hon passerade min bänk. Det närmade sig sommarlovet och innan det kallades mina föräldrar till skolan för kvartssamtal. Det hände att jag inte alltid följde regler och ordning och mötet orsakade dålig sömn och magont. När vi så satt där och Fröken Inga räknade upp brister och min mor kastade onda blickar på mig ville jag helst sjunka igenom stolen och vidare igenom golvet. Det var visst någon incident med gymnastikläraren och sena ankomster efter raster. Jag spenderade för mycket tid i skolans bibliotek med dagdrömmar och seriealbum.

Från ingenstans drämde Fröken Inga upp min “Friskrivningsbok” på bordet. Jag hörde henne tala om min bedrövliga handstil och att det skulle behövas arbetas hårt för att få den läslig. En extra skrivstilsbok kunde vara lösningen och om min mor ville vara så vänlig att sitta med mig och kontrollera att det inte förekom några som helst utsvävningar utanför de uppdragna linjerna. Sedan blev det tyst och Fröken Inga tittade på mig och log. Öppnade friskrivningsboken och började läsa högt ur den. En berättelse om tigrar, bovar på ett tåg och ytterligare en där uppgiften varit att beskriva tillvaron 30 år fram i tiden. Min mor blev röd i ansiktet, tittade på mig och tittade på Fröken Inga som efter god stund slog igen skrivhäftet och andades ut.

-Han har talang pojken. Det måste vi uppmuntra. Har du funderat på att bli författare?

När man förväntat sig en utskällning och istället får vänliga ord kan det upplevas lite chockartat. Jag hade aldrig tänkt tanken. Jag läste, jag satt och dagdrömde och tänkte väl inte att det var något mer med det. Min mor var mäkta stolt när vi slutligen gick hemåt. Minst lika chockad som mig. Med största sannolikhet var författare det som minst kunde kopplas ihop med mig. Men hade Fröken Inga pekat på talangen så skulle det uppmuntras. I synnerhet med skrivstilsboken som redan på kvällen låg uppslagen på köksbordet och mamma satt bredvid och övervakade att J blev ett snarlika J och ibland tog suddade hon ut de mest bedrövliga bokstäverna och jag fick börja om på nytt. Jag förbannade skrivning och Fröken Ingas uppmuntrande ord.

 

Under sommarlovet samma år reste vi ner till Småland för att spendera två veckor i en hyrd stuga. Det bodde ett äldre par i huvudbyggnaden på Lilla Grönkulla och vi inhystes i ett betydligt mindre boende strax bredvid. Dagarna spenderades med korta bilutflykter i närområdet. Målilla och några gamla grottor som det påstods att tjuven och äventyraren Lasse-Maja huserat i. Min bror och jag plockade musslor i den närbelägna sjön och på väg hem till stugan haffades vi av damen i huset som förskräckt sade att musslorna var giftiga och dessa kunde vi “dö av“. För att försäkra sig om att det inte upprepades följde hon oss till dörren för att talas vid med vår mor. Det slutade med en middagsinbjudan i herrgården till kvällen. Kan inte påminna mig att jag varit inne i en herrgård innan det tillfället. Jag minns de stora mattorna på golvet, det stora middagsbordet och hyllorna där böcker stod uppradade. Hundratals, kanske tusen böcker. Jag stod förundrad och stirrade när damen vänligt frågade om jag brukade läsa mycket. Min mor avbröt snabbt och berättade om Fröken Ingas makalösa omdöme, att här fanns visst en blivande författare. Efter att middagen ätits och efterrätten stod på bordet, vaniljglass, grädde och någon form av bär, reste sig damen och gick till en av bokhyllorna. Letade en stund och drog sedan ut en bok ur en av raderna och kom tillbaka till bordet. Hon sträckte över boken till mig och sade att om man skall bli författare så ska man läsa en hel del.

a2

“Läsebok för Folkskola” från 1928. “Särskild parallellupplaga till tionde upplagan“. Parallellupplaga ett ord som inte alls var begripligt med så många L i samma ord. Jag minns att jag senare på kvällen låg i sängen och försökte bokstavera mig igenom den första sidan och alltid hindrades vid just “Parallellupplageordet“. Senare när hindret var överkommet berättelser om “Finlands svenskar” och “Den lille hjälten från Haarlem“. Författare vid namn Bertel Gripenberg och Zacharias Topelius. Inget en vanlig tioåring i regel läser kanske.

Jag var ingen novis inom läsandets underbara värld. I skolans bibliotek hade jag redan förkovrat mig i allt från ämnen som Bermudatriangeln till Tintins äventyr. Jag lånade ofta böcker med mig hem och alla kvällar strax innan John Blunds ankomst spenderades till att läsa. Skriva var det som bekant värre med. Jag hade inga problem med att förstå och tolka texterna. Jag kunde måla upp levande bilder av allt som stod i böcker. Skolans bibliotekarie hade upptäckt samma sak så hon rekommenderade böcker av varierad natur. Det var först tre-fyra år senare som jag verkligen satte pennan till ett papper och började skapa egna berättelser, medveten om att det skulle vara just någon form av författarskap. Om handstilen var bedrövlig så var inte engagemanget att skriva detsamma. Sida efter sida, skrivbok efter skrivbok fylld med dagliga observationer, fantasifulla om än naiva berättelser. Ett flyt som jag förstått senare att de flesta som är etablerade författare inte ens kan mana fram. Skrivandet var länge en väl bevarad hemlighet. Vad sänder det ut för signaler till pojkarna omkring en om man säger att man frivilligt sitter och skriver på fritiden? När det väl uppdagades i kamratkretsen kunde jag lika gärna ha varit en utomjordning. Det blev tyst och misstänksamt. Jag bestämde mig för att skrivandet och eventuella författarambitioner fick vara något som utfördes i det dolda.