1. Varför skriva?

January12

1980. Jag var tio år gammal och inte den mest framträdande eleven i klassen när det gällde studier. Allt som oftast satt jag och skrev eller ritade något i ett skrivhäfte under tiden som lärarinnan Inga undervisade i matematik eller geografi. Inget av ämnena intresserade mig särskilt. Jag hade dock en förmåga att minnas allt jag hört och klarade mig på det sättet igenom de obligatoriska proven med jämna mellanrum. Min handstil var ful och hur mycket jag än tränade på att göra perfekta bokstäver mellan linjer, suckade Fröken Inga när hon passerade min bänk. Det närmade sig sommarlovet och innan det kallades mina föräldrar till skolan för kvartssamtal. Det hände att jag inte alltid följde regler och ordning och mötet orsakade dålig sömn och magont. När vi så satt där och Fröken Inga räknade upp brister och min mor kastade onda blickar på mig ville jag helst sjunka igenom stolen och vidare igenom golvet. Det var visst någon incident med gymnastikläraren och sena ankomster efter raster. Jag spenderade för mycket tid i skolans bibliotek med dagdrömmar och seriealbum.

Från ingenstans drämde Fröken Inga upp min “Friskrivningsbok” på bordet. Jag hörde henne tala om min bedrövliga handstil och att det skulle behövas arbetas hårt för att få den läslig. En extra skrivstilsbok kunde vara lösningen och om min mor ville vara så vänlig att sitta med mig och kontrollera att det inte förekom några som helst utsvävningar utanför de uppdragna linjerna. Sedan blev det tyst och Fröken Inga tittade på mig och log. Öppnade friskrivningsboken och började läsa högt ur den. En berättelse om tigrar, bovar på ett tåg och ytterligare en där uppgiften varit att beskriva tillvaron 30 år fram i tiden. Min mor blev röd i ansiktet, tittade på mig och tittade på Fröken Inga som efter god stund slog igen skrivhäftet och andades ut.

-Han har talang pojken. Det måste vi uppmuntra. Har du funderat på att bli författare?

När man förväntat sig en utskällning och istället får vänliga ord kan det upplevas lite chockartat. Jag hade aldrig tänkt tanken. Jag läste, jag satt och dagdrömde och tänkte väl inte att det var något mer med det. Min mor var mäkta stolt när vi slutligen gick hemåt. Minst lika chockad som mig. Med största sannolikhet var författare det som minst kunde kopplas ihop med mig. Men hade Fröken Inga pekat på talangen så skulle det uppmuntras. I synnerhet med skrivstilsboken som redan på kvällen låg uppslagen på köksbordet och mamma satt bredvid och övervakade att J blev ett snarlika J och ibland tog suddade hon ut de mest bedrövliga bokstäverna och jag fick börja om på nytt. Jag förbannade skrivning och Fröken Ingas uppmuntrande ord.

 

Under sommarlovet samma år reste vi ner till Småland för att spendera två veckor i en hyrd stuga. Det bodde ett äldre par i huvudbyggnaden på Lilla Grönkulla och vi inhystes i ett betydligt mindre boende strax bredvid. Dagarna spenderades med korta bilutflykter i närområdet. Målilla och några gamla grottor som det påstods att tjuven och äventyraren Lasse-Maja huserat i. Min bror och jag plockade musslor i den närbelägna sjön och på väg hem till stugan haffades vi av damen i huset som förskräckt sade att musslorna var giftiga och dessa kunde vi “dö av“. För att försäkra sig om att det inte upprepades följde hon oss till dörren för att talas vid med vår mor. Det slutade med en middagsinbjudan i herrgården till kvällen. Kan inte påminna mig att jag varit inne i en herrgård innan det tillfället. Jag minns de stora mattorna på golvet, det stora middagsbordet och hyllorna där böcker stod uppradade. Hundratals, kanske tusen böcker. Jag stod förundrad och stirrade när damen vänligt frågade om jag brukade läsa mycket. Min mor avbröt snabbt och berättade om Fröken Ingas makalösa omdöme, att här fanns visst en blivande författare. Efter att middagen ätits och efterrätten stod på bordet, vaniljglass, grädde och någon form av bär, reste sig damen och gick till en av bokhyllorna. Letade en stund och drog sedan ut en bok ur en av raderna och kom tillbaka till bordet. Hon sträckte över boken till mig och sade att om man skall bli författare så ska man läsa en hel del.

a2

“Läsebok för Folkskola” från 1928. “Särskild parallellupplaga till tionde upplagan“. Parallellupplaga ett ord som inte alls var begripligt med så många L i samma ord. Jag minns att jag senare på kvällen låg i sängen och försökte bokstavera mig igenom den första sidan och alltid hindrades vid just “Parallellupplageordet“. Senare när hindret var överkommet berättelser om “Finlands svenskar” och “Den lille hjälten från Haarlem“. Författare vid namn Bertel Gripenberg och Zacharias Topelius. Inget en vanlig tioåring i regel läser kanske.

Jag var ingen novis inom läsandets underbara värld. I skolans bibliotek hade jag redan förkovrat mig i allt från ämnen som Bermudatriangeln till Tintins äventyr. Jag lånade ofta böcker med mig hem och alla kvällar strax innan John Blunds ankomst spenderades till att läsa. Skriva var det som bekant värre med. Jag hade inga problem med att förstå och tolka texterna. Jag kunde måla upp levande bilder av allt som stod i böcker. Skolans bibliotekarie hade upptäckt samma sak så hon rekommenderade böcker av varierad natur. Det var först tre-fyra år senare som jag verkligen satte pennan till ett papper och började skapa egna berättelser, medveten om att det skulle vara just någon form av författarskap. Om handstilen var bedrövlig så var inte engagemanget att skriva detsamma. Sida efter sida, skrivbok efter skrivbok fylld med dagliga observationer, fantasifulla om än naiva berättelser. Ett flyt som jag förstått senare att de flesta som är etablerade författare inte ens kan mana fram. Skrivandet var länge en väl bevarad hemlighet. Vad sänder det ut för signaler till pojkarna omkring en om man säger att man frivilligt sitter och skriver på fritiden? När det väl uppdagades i kamratkretsen kunde jag lika gärna ha varit en utomjordning. Det blev tyst och misstänksamt. Jag bestämde mig för att skrivandet och eventuella författarambitioner fick vara något som utfördes i det dolda.