4.Är det någon idé?

January15

I inlägget innan förklarade jag lite om hur idén till det som senare skall bli det färdiga bokmanuset. Jag tänkte dröja mig kvar i ämnet idéer lite. Ofta hör jag människor säga “Jag önskar jag kunde skriva” och radar upp otaliga exempel på varför man inte kan. Redan där har man ju på något sätt triggat igång idéfabriken, genom att komma på flertalet hinder som nödvändigtvis inte är helt sanna. Ungefär som när man skriver på en historia. Argument som att det saknas fantasi, teknik, tid, talang för att formulera sig eller bygga upp en historia är vanligt. Såvida man inte lärt sig läsa eller skriva kanske det blir problematiskt, men en historia kan även berättas för någon annan som nedtecknar den. Det finns åtskilliga exempel på hur även för länge sedan döda “skriver” sin historia hundratals år efter sin död. Det är sagt att alla kan skriva och det är förmodligen helt sant. Det är lättare om man har någon form av talang eller har utvecklat en talang. Alla etablerade författare har fått arbeta mer eller mindre hårt för att lyckas.

Personligen hade jag bara tittat som hastigast i en bok om författarskap innan jag bestämde mig för att söka till den första skrivarlinjen. En pocket för några spänn av Göran Hägg och med titeln “Nya Författarskolan“. I den sägs det som jag beskrivit ovan, att alla kan, men man måste ha en viss passion för det. Jag beskrev även i det av de tidigare inläggen att jag genom åren använt mig av bloggandet för att träna. Bortser man från innehållet så har det hjälpt att hela tiden träna på att skriva. Vill man till exempel hoppa 3 meter i längd men i dagsläget klarar som bäst 1 meter är det ju träning som gäller. Redan efter några försök kommer man inse att 1.20 inte var några problem, att 1.50 är åtminstone halvvägs dit man vill komma. Som med all träning finns det hjälpmedel. Man kan behöva träna mer på fysiken och mindre på tekniken eller tvärtom. Kontinuerlig träning för att orka springa 8 kilometer istället för 5. Ibland mer på ett löpband och mindre på en roddmaskin. Det är lite så jag ser all denna litteratur som hör samman med att skriva.

a6

På den första skrivarkursen bestod kurslitteraturen av följande tre böcker:

Maria Küchen – Att skriva börjar här

Kjell Sundstedt – Att skriva för film

Stephen King – Att skriva

Jag har inte läst någon av dessa från pärm till pärm utan brukar sporadiskt bläddra och fastna i något avsnitt. Mycket för att jag inte vill fastna i någon annans skrivstrategi till punkt och pricka. I det avseendet är Stephen Kings bok underbar. Massor av anekdoter och råd som man lätt kan ta till sig. Med tanke på att han själv också varit ganska framgångsrik i sitt författande, vet han vad han talar om. Han vill inte heller skapa en massa kopior av honom själv. Inte bra för vare sig business eller kreativiteten.  Man blir inte heller en färdig författare av att läsa en bok om författarskap. Men man kan få uppslag.

Ett uppslag är en idé. När någon säger att man saknar både uppslag eller idé och fantasi är det andra mentala hinder i vägen. På den första skrivarkursen för Helene Rådberg inleddes och avslutades varje lektion med en övning som kallades “Pennan tänker“. Det kunde vara allt ifrån att dela upp ett papper i fyra fält och muntligt få ett tema att skriva fritt på under en minut. Vad tänker man på när man hör ordet SOL till exempel. Sommar, gräsmattor, fiske, sandstränder, grillparty, ljust, trollsländor, mygg och midsommar hos svärmor. Ett ord kan alltså räcka för att få andra ord och därmed uppslag till även en enkel historia. Det användes även musik. Några tangostycken och nedtecknande av vad musiken sände för budskap. Kan inte påstå att tango är min grej, men musiken gav bilder som blev ord.

Just bilder var kanske det roligaste och viktigaste jag lärde mig att arbeta med. Delvis att få inspiration igenom bilder. Minns en bild som förevisades med en kvinna som stod lutad mot en rostig bil och rökte en cigarett bakom ett café någonstans. På fem minuter hann jag tänka en hel del på vem kvinnan var, vad hon gjorde innan och efter hon stod där, hennes bakgrund. Inte en hel roman men väl en kort novell med potential att bli vad som helst. Vad tänker ni till exempel när ni ser den här bilden?

a7

Även  den mest självkritiske personen tänker nu redan i banor som vilken författare som helst inleder sitt arbete med. Att ställa frågor som man besvarar. Vilka är personerna? Varför finns det en kista i bild? Varför vinter? Svaren på frågorna är en början på en berättelse. Alla har sin egen tolkning och inget är egentligen fel. Skulle det istället vara ett fotografi från ens egen barndom minns man antingen hela situationen eller fragment som man kan arbeta med. Såvida man inte skriver en rapport har man även helt fria händer som författare att förändra, dra ifrån och lägga till efter eget behag. Jag var mycket kritisk till att föra in “fri fantasi” när jag i text skulle beskriva tillvaron för en avliden anhörig. Inte tusan kunde jag väl förändra vad som sagts och beskrivits? Det beror mycket på vad det är för text som skall skrivas. Är det intressant om min mormor gick till postlådan och hämtade posten varje dag eller är det en lögn att skriva att varje dag som hon gick till postlådan stannade tiden och hon kunde kliva in i en annan värld och utbilda sig till trollkarl. Att skriva en text kan även vara att ställa sig frågan för vem man skriver. Vill jag ge ut det som en bok eller är det minnesantackningar (som förvisso också kan ges ut i bokform). Skriver jag för en publik eller för barnbarnen. Svaren kan avgöra om du har ett blivande författarskap.

Idéerna finns överallt. Med det romanprojekt som jag tänker låta er följa här var uppslaget en tidningsartikel eller snarare rubriken till den. Där gjorde jag ett medvetet val att lägga en sann historia åt sidan för att fantisera fritt med en annan. Det började som sagt med en idé och en rad frågor.

a8

Vilka var personerna? Vad hade dom för bakgrund? Kunde de rutiga byxorna som en av inbrottstjuvarna bar ha en intressant historia. Vad hade hänt om någon ertappat inbrottstjuvarna på bar gärning? Om någon kände igen tjuvarna och det visade sig vara några som man minst kunde misstänka? Vilken roll spelade hunden? Tänk om de ertappades av helt fel person? Vad gjorde i sådana fall den personen där?

Under några veckor blev jag helt besatt i historien. Mina egna efterforskningar antydde att historien som den var, var helt osannolik och att om Polisen någonsin löste brottet skulle stå väldigt förvånade. Inbrottstjuvarna fick namnen Gerald och Clara. Hunden fick även den ett namn, Helix. Min egen idé var att en karaktär vid namn Joel skulle dyka upp under inbrottet och därmed ställa till det hela. Fler frågor väcktes. Vem var Clara? Vad gjorde hon på dagarna/kvällarna? Vilket förhållande hade hon med Gerald? Varför var dom på platsen just den där kvällen? Varför var Joel där? Med tekniker som jag lärde mig under den andra skrivarkursen för Hans Carstensen, skissade jag i stort sett upp hela berättelsen från början till slut. Varje kapitel bestod av minst fyra olika scener. Sedan gjorde jag något jag aldrig gjort tidigare. Började från A och gick mot O, kapitel för kapitel och snart hade jag skapat en bakgrund för alla karaktärerna, fått liv och rörelse. Jag presenterade idén för Hans och fick till respons att det var en intressant historia och att kanske hade jag för mycket “influenser” av Jens Lapidus. Först blev jag ganska arg och tänkte att det var elakt sagt, i synnerhet eftersom jag inte alls känner mig speciellt inspirerad av hans verk. När jag sansat mig en smula och började läsa igenom det igen förstod jag vad han menade. Faktiskt helt omedvetet hade jag gått in på ett område som är lite av ett kännetecken för Herr Lapidus. Ingen bra idé alltså. Tillbaka till ritbordet så strök jag alla sådana kopplingar. Istället strukturerade jag upp ett helt nytt samhälle, gav det en mörk historia och den 12-årige psykiskt sjuke flickan Görel. En idé ingen garanterat tänkt tidigare.

2.Första försöken

January13

Jag nämnde ”Friskrivningsboken” i det inledande inlägget. Jag låg vaken länge igår och tänkte på den. Denna morgon var den fortfarande i mitt sinne. Det var som om den ropade på mig från den bruna cigarrlådan, i kartongen, längst inne i garderoben där jag förvarar alla mina dunkla hemligheter. Redan innan frukost ligger den på mitt arbetsbord denna morgon.

a2

Av någon anledning har den alltid följt mig genom livet. Då och då har den dykt upp och i synnerhet varje gång jag har kört fast i något skrivprojekt eller helt tappat gnistan. En del kallar det visst skrivkramp men jag är inte helt övertygad om att det är någon form av blockering i mitt fall, snarare lathet eller en period i skrivandet då jag skriver bäst i tankarna och inte på papper. En idé kan födas och hamna på pränt på en bit papper, i stort sett vad som råkar finnas till hands. Jag spar alla papperslappar och idéer. Små högar där det faktiskt finns en servett med min dåliga handstil. När jag idag bläddrar mig igenom friskrivningsboken inser jag att det började redan då. Efter det där kvartssamtalet med Fröken Inga. Skapandet, skrivprocessen och idéformning. Jag måste ha tagit till mig mer av det rekommenderade författarskapet än jag velat erkänna. Haft en tro att jag verkligen var något utöver det vanliga, så ovanligt bra att jag helt enkelt kunde göra som jag ville när det var dags för friskrivning.

a3

När klassen fick i uppgift att skriva på ett tema gjorde jag tvärtom och skrev vad som föll mig in. Ett bryskt uppvaknande att skriva som man vill, det får man bara under vissa premisser.  Istället för en julsaga, en berättelse om två barn som på väg från en klassfest bevittnar ett pågående inbrott. I olika scener förs berättelsen framåt. Återskapandet av rädsla, en vändpunkt och kanske ett mindre bra slut, men alla de klassiska dramaturgiska svängningarna finns där. Som i exemplet med valfisken.

Dramaturgi

Jag kan konstatera att jag helt omedvetet i ung ålder alltså följde riktiga författares metoder att skapa en berättelse. Kanske inte med en kirurgisk precision, snarare mer av en slaktares handlag. Men jag kan se att det fanns något där. En viktig påminnelse varje gång jag kör fast eller tappar motivationen och säger till mig själv “Men vad fan håller du på med?” Idag när jag läser berättelsen om klassfesten som förvandlades till en jakt på inbrottstjuvar och actionfyllda scener på ett flygplans vingar, förstår jag varför jag drivs av att skriva och skapa berättelser.