3.Från en idé till en annan

January14

Under årens lopp har jag producerat en hel del. Från korta noveller till en refuserad diktsamling, publicerade idrottskrönikor, några artiklar, tiotusentals blogginlägg och ett tröttsamt arbete med “Den stora romanen“. Uppslaget kom efter dagliga morgonpromenader runt en älv. Varje morgon som jag gick runt älven växte en historia fram. Vad skulle hända om platsen var aningen mer enslig?

a5

I tankarna plockade jag bort allt som påminde om civilisation. Placerade fyra hus runt en flod eller älv och petade in fyra olika individer i husen. Tre män och en kvinna. Hur såg deras relationer ut? Hur agerar tre män på en enslig plats om det finns en hyggligt vacker kvinna där? På något sätt var det givet att historien skulle bli någon form av relationsdrama med inslag av svartsjuka och skulle jag våga korsa gränsen och mörda någon rent litterärt? Från vems perspektiv skulle historien berättas? Jag gav mig in på den absolut svåraste vägen att skildra alla händelser från alla fyras perspektiv. Ena dagen när jag promenerade var jag en tillbakadragen och blyg medelålders man. Nästa en betydligt yngre man utan moraliska gränser. Den tredje var jag en halvattraktiv kvinna och det var kanske den svåraste rollen att sätta sig in i. För att få rätsida på hur en kvinna egentligen skulle reagera i samma situation diskuterade jag med kvinnliga bekanta som fann uppslaget intressant och kom med många goda idéer. Alice började bli verklig. Ibland funderade jag i banor som att de tre övriga inte alls behövdes i historien. Att Alice själv räckte till. Jag skrev åtskilliga sidor men insåg att det behövdes en antagonist. En räckte inte så snart var jag tillbaka med tre män och en kvinna och den där förbannade älven. Jag kunde helt enkelt inte förmå mig att plocka bort just det scenariot.

Under en lång period var det inte alls kul att skriva på den historien men jag gjorde det ändå. Sida efter sida och jag såg framför mig en tegelsten med illa skrivna boksidor. Jag skrev om, ändrade och korrigerade och snart var jag helt vilsen och hatade i synnerhet Alice som blivit mer av en gnällkärring än föremålet för de tre männens uppmärksamhet. Jag lät mörda henne både tre och fyra gånger, lät henne ta livet av två män för att kunna leva med en tredje. Jag började inbilla mig att jag kört fast, att jag inte längre kunde skriva och startade en blogg för att underhålla skrivandet. Någonstans hade jag läst att en författare bör skriva oavsett vad som händer. En blogg (faktiskt denna) startades och där tog jag ut svängarna på ett helt annat sätt, långt ifrån älven och Alice. Jag övade mig i att provocera. Uppmärksamheten lät inte vänta på sig och på tok för sent insåg jag att jag skapat ett monster som klättrade hyggligt på vissa popularitetslistor. Med romanskrivandet gick det allt sämre. Sålde några noveller.

Sedan kom lite av en livskris då mycket blev rörigt och osammanhängande. Jag skrev fortfarande för att hålla intresset vid liv, påbörjade åtskilliga synopsis som lades på hög eftersom intresset falnade ungefär i samma sekund jag klev ur berättelsen. Vid den tidpunkten kändes allt som en katastrof, idag är jag glad att jag sparade allt och ser att en hel del av det faktiskt är mycket intressant och går att arbeta vidare med. Livet förde mig tillbaka till min födelseort och andra skrivprojekt tog vid. Jag började så smått lära känna Alice igen, ungefär som att även hon flyttat och installerat sig i de nya omgivningarna. Hon ändrade skepnad igen, fick andra förutsättningar i livet och en av de mest vågade idéerna placerade Alice som personlig assistent hos en relativt elak men dödligt sjuk kvinna.

När jag på grund av sjukdom och på läkares inrådan tvingades sluta på mitt ordinarie arbete, fick jag mer tid att reflektera över livet i allmänhet och i synnerhet mitt skrivande. Jag borde göra något mer av det än att ha det som tidsfördriv helt enkelt. Jag anmälde mig till min första skrivarkurs på två terminer och tänkte att nu skulle “Den stora romanen” äntligen bli klar. Istället halkade jag in på ett sidospår och började reflektera över hur min barndom och uppväxt sett ut. Det fanns en hel del dråpligheter och sorg som kunde kombineras i en svart humor. Med verktygen som jag fick av läraren och poeten Helene Rådberg var det som om skrivandet gick från spontant bollsparkande på en parkeringsplats till seriöst tränande för att nå högre divisioner. Jag får återkomma om teknikernas innebörd senare, men det lossnade verkligen och jag lärde mig att arbeta mer med detaljer och språk, nyttja bilder och musik för att komma över hinder och barriärer. Eftersom jag i grunden är hyggligt konservativ och nu arbetade på ett mer “hippieaktigt“ vis Alice fick vänta. Glädjen att skriva hade verkligen väckts till liv och jag rekommenderades att söka ytterligare en skrivarutbildning med namnet Påbörja din debutroman. Läraren Hans Carstensen med bakgrund som deckarförfattare, ståuppare och sportkrönikör gav mig ytterligare tekniker, i synnerhet att arbeta med scener i kapitlen, att plocka fram idéer av ingenting. Jag såg berättelsen tydligt framför mig, ungefär som en film och visste vilken typ av film jag ville göra.

Men under ett samtal med Hans, väcktes tvivel om vad som skulle fungera och inte. Rekommendationen att “ta ut svängarna mer” kändes till en början nästan förolämpande. Responsen på mitt pågående projekt hade varit överväldigande redan och nu skulle jag alltså ändra från relativ sanning till rent påhitt? Det blev en kort tid av frustration och jag funderade på att trotsa rekommendationerna och istället köra på min egen linje. Men tänk om det verkligen inte var tillräckligt bra? Inom mig kände jag att det kanske varit ett misstag att ändra riktning och överge Alice för det här nya projektet som inte heller skulle komma någonstans. Det var i princip redan klart och tanken slog mig efter samtalet att jag kanske bara presenterat idén på ett ofördelaktigt sätt. Med kort tid kvar av kursen skulle jag inte hinna hitta några nya uppslag att arbeta med. Trodde jag. Då damp det ner en märklig berättelse i mitt knä. En sann historia om ett sommarstugeinbrott där inbrottstjuvarna fastnade på bild med hjälp av en åtelkamera. Jag började titta närmare på vilka de misstänkta tjuvarna egentligen var och historien skrev sig praktiskt taget själv.

Plötsligt var jag tillbaka vid mörka vatten och under en knapp veckas tid skrev jag tretton kapitel. Jag visste exakt vad som hänt, skulle hända och hur den dramatiska upplösningen skulle te sig i skrift. Jag lät anhöriga och bekanta läsa kapitlen och komma med respons och plötsligt var vi djupt involverade i vilka personerna var, vad de tänkte och hur de olika händelserna påverkade både protagonister och antagonister och bikaraktärer. Det var på intet sätt en genre jag kände mig helt bekväm i och jag gjorde antagligen misstaget att ta i på tok för mycket. I senare inlägg tänkte jag redogöra för hur denna berättelse förändrats. Jag hade mycket material och många uppslag, det räckte kanske till och med till en triologi inbillade jag mig. Men med kunskaperna jag fått med mig av Helene och Hans, började jag tänka om. Karaktärerna fanns där men deras bakgrund och olika syften förändrades mer än en och tio gånger. Nu hade jag en psykiskt sjuk 12-årig flicka vid namn Görel, en ensligt boende Joel, Stockholmsparet Clara och Gerald och en stor herrgård och årligen återkommande kräftskiva. Det är projektet som ni kommer att få följa utvecklingen av. Händelserna utspelas runt det lilla samhället Svartvattnet.

a4